Exploring the visual art scene of Norway's southwest coast ➜ Since 2015

Hur man lockar på en Varg

Men min empati är utmattad. / Jag har kollektivt sörjt i så många år, / med först pandemi efterföljt av inflation / känns avståndet till världen större än någonsin.

Den svenske kunstneren Sara Rönnbäck skrevet en tekst om å rope på ulven, om bjørkesevjevin som skvalper i magesekken, om halve språk, om å ikle seg ulvemaske. Teksten publiseres intensjonelt på Rönnbäcks morsmål svensk, og er bestilt av CAS i forbindelse med hennes utstilling Hur man lockar på en Varg på Forhallen.

Foto: Therése Olsson

Om avstånd

Min äldsta son frågade mig häromdagen om han kunde få gå hem från skolan själv.
“Det är ganska långt.” Sa jag.
Och han svarade “jag klarar det”.
Men jag var inte redo att släppa honom den sträckan.
Det är 1,8 km.

Så började jag tänka på min egen barndom,
hur jag gick själv till och från skolan från 5 års ålder.
Jag tänkte,
att det upplevdes ganska långt, men jag gick med en känsla av självständighet.
Jag tänkte, kan det här verkligen vara så mycket längre.
Jag kollade på Google Maps, det var 750 meter mellan mitt barndomshem och min skola.
Det är samma avstånd som vi idag har från huset till vår brevlåda.

Det är ett mätbart avstånd, jag kan se att det är sant.
Se se se!

Men i kroppen känner jag något helt annat.

Jag känner
att avståndet till omvärlden är stort.
Det gäller inte bara fysiska sträckor,
som jag för tidseffiktivitetens skull betar av med bil.
Det gäller också både material och medvarelser.

Jag känner
att jag omöjligt kan föreställa mig att datorn jag skriver det här på
en gång var mineraler som vilat i jorden.
Den har blivit amputerad från sin ursprungliga kropp.

Jag känner
att jag förstår att världen brinner, ordagrant och metaforiskt.
Min bror i Paris skriver om hur hans grannar köpt folie till fönstren för att få ner temperaturen i lägenheten.

Och även om småbarnsåren gjort att jag prioriterat bort morgonrutinen att nyheterna ackompanjerar frukostkaffet, så är det omöjligt att undgå tidens pågående krig.

Men min empati är utmattad.
Jag har kollektivt sörjt i så många år,
med först pandemi efterföljt av inflation
känns avståndet till världen större än någonsin.

Om att hålla liv i elden med fuktig ved

Vårt vedskjul rasade in i vintras.
Vi hade satt brädan som höll upp taket åt fel håll.
Ett förståeligt misstag för någon som inte byggt på sitt hus tillräckligt länge än.

Nu sitter jag här och försöker hålla liv i lågan
som ska värma upp keramikugnen i precis lagom hastighet för att inte leran ska spricka.
Ingen vill ta vara på ett sprucket fat.

Det är jävligt svårt.
Men i en dans mellan kroppar transformerar elden till slut leran.
Nu är det keramik.
Ett material som kan hålla både eld och vatten.
En kropp som kan forma luft till ljud.

Foto: Therése Olsson
Foto: Sara Rönnbeck

Om att att bada fotbad

Jag ser
min son stoppa ner handen
och penetrera vattenytan.
Han tar upp den igen
innan han åter stoppar ner den i vattnet
ovanför
under
ovanför

Jag beundrar hans förundran.
Vad som helst är möjligt i det att handen går igenom.
Ingenting är ännu självklart.
Inga nervbanor har blivit inkörda.

Jag stoppade ner foten i badet.
Kontrasten till tidigare rum var slående
Det var så självklart att foten omslöts av:
- något torrt klimat
- något kallare än kroppstemperatur
- det vi kallar rumstempererat

Temperatur och textur vittnar om att vi inte är del av samma kropp.
Jag vet
att vi är i relation till varandra, inte samma.

Jag förde foten fram och tillbaka
ovanför
under
ovanför

Foto: Tor-Finn Malum Fitje
Foto: Tor-Finn Malum Fitje
1 / 2

Om tankar som transformeras

En neuron möter en annan.
De får kontakt.
En tanke uppstår.

Mina nervbanor är inkörda.
Många år av vanor
gör det med nervbanor.
De är bekväma.
Jag ser det jag ser.
Jag vet det jag vet.

Men så sker något oväntat.
Foten penetrerar vattenytan.
En neuron tar en ny väg,
möter en annan.
De får kontakt.
En ny tanke uppstår.
Och
lika plötsligt
känns det lika självklart
att foten är omsluten av vatten.
- Fuktigt
- mjukt
- varmt
- det vi kallar kroppstempererat

Hjärnan börjar minnas ekot av en text till en vän
“En människa består till största del av vatten och barn betydligt mer (ca 75%)”

Min förståelse av min kropp upplöses.
Huden är inte mer barriär än vattenytan jag just penetrerat.
Vattnet är
utanför
och
innanför.

Foto: Sara Rönnbäck
Foto: Sara Rönnbäck

Om att dricka björksavsvin

Jag tar en klunk av fjolårets björksavsvin.
Det smeker tungan
som smakar.
Det fortsätter ner i svalget.

För ett och ett halvt år sen var det ännu inte vin.
Det var
vinterns smältvatten som
med hjälp av kapillärkraften
sugits upp ur marken och strömmat genom björkens stam
ut till spetsen av varje liten gren.
Ett musöra tittar fram.
Innan trädet exploderar i grönska.

Men med ett litet hål i trädstammen
och ett rör i plast
har jag likt en igel
tappat trädet på sav.
Sött vatten sipprade ner i flaskan
innan jag smaksatte det och inväntade jästsvamparnas intrång.
De tvingar fram en transformation.
Socker blir till alkohol.
Vatten blir till vin.

Nu skvalpar saven i min magsäck.
Där spaltas det
och blir en del av kroppen.

Om rädslan för mellanrummen

Har du
hört Vargen yla än?
Mina söner hör den varje kväll, 
när skymningen suddar ut konturerna
och skogen utanför deras sovrumsfönster bara kan skymtas.
Träden har smält samman till en svart enhet,
en bild av något som kan hålla vad som helst.
Och “vad som helst” är obehagligt.

I vad som helst skymtas former,
ögon som tittar ut
bland träden
bland stenarna
Som iakttar dig i din okunskap.
Vad är det du ännu inte förstått?

Tanken på att du aldrig skulle få veta är svindlande.
Men hur mycket du än kisar
kan ögonen omöjligt se det de inte kan se.
Hjärnan däremot kan fantisera;

Det är den där jävla Vargen,
Den hör egentligen inte ens hemma här.

*Viskande*
Jag har hört att den kommer från Sverige.
Nej jag har hört att den kom från Finland.
Mest troligt har den sitt ursprung i Ryssland.
Här hör den i alla fall inte hemma!
Vi har ju omringat oss med en tydlig gräns.
Hur skulle den ens ta sig hit?

Månen och solen dansar med varandra
i en mellanrumsdans 
innan allt smälter samman och blir till ett.

Mörkret rusar mot dig.
Natten sluter sig.

Foto: Tor-Finn Malum Fitje

Om att sätta på sig en vargmask

Jag hör mina andetag
Eller är det känner?
Sinnena blandas så lätt samman när synen inte längre tar all uppmärksamhet.

Jag provar att sjunga:
“Du varg du varg
kom inte hit!”

Ljudet resonerar,
vibrerar
i trumhinnan,
i svalget
i bröstkorgen.

Hjärnan blir förvirrad igen.
Hör jag
eller känner jag?

Jag känner
rummets väggar som en skugga mot min kind.
Jag känner
hjärtat slå.

Jag känner trädets sav skvalpa i min mage,
hur det fortsätter ut i tunntarmen,
tas upp av tarmluddet,
transporteras via blodet
till de två njurarna.
(Eller njuren,
eller de tre njurarna,
beroende på vad som egentligen skedde vid celldelningen.)

Jag känner
min hjärna kopplas på och analysera alla associationer som kroppen triggar.
Hjärnan säger åt kroppen att känna
Panik!

Vem är jag?
Jag menar:
Vem är jag egentligen?
Var går gränsen för min egen kropp?
Är jag njuren? 
Är jag trädet som skvalpar i den?

AAAAA!

Om språk och blick

Jag öppnar min mun.
Ut strömmar bokstäver
som knoppar av sig och bildar egna ljudkroppar i rummet.

De bildar vokaler och konsonanter
som jag lärt mig forma till ord
av min mor.

Fina ord
Dikotomi

Fula ord
Jävlar

Jeg kan skrive på norsk.
Jag kan skriva på svenska.

Foto: Sara Rönnbäck
Foto: Therése Olsson

Men när jag öppnar min mun
vittnar mitt språk om att jag är någon som rör mig i mellanrummet.
Jag pratar svorsk.
Norrmän förstår det som svenska,
men svenskar hör den avvikande norskan.

och jag förstår att detta har format hela min uppfattning,
min blick,
min smak,
min känsel,
och intuition.

Min farmors modersmål var det som idag kallas meänkieli.
På hennes tid kallades det tornedalsfinska
eller
fulfinska.
Två halva språk
En blandning mellan svenska och finska.
Det var inte bra.
I Sverige pratar vi svenska.
I Finland pratar de finska.

För att försäkra sig om att människor inte identifierade sig för mycket med dem på andra sidan gränsen förbjöd man att använda andra språk än svenska i Sverige. Man uppfann också idén att tvåspråkiga barn aldrig lärde sig ett helt språk utan bara två halva. Det var ett försök att effektivt skapa ett land med enhetlig kulturell förståelse.

Min farmor lärde bara ut svenska till sina barn. På det sättet hade de möjlighet att få ett jobb i Sverige, men de kunde inte förstå berättelserna från farmors familj och så försvann de från släkten.

Nu har jag precis upptäckt att min yngsta son är färgblind.
Ett ganska litet handikapp som mest skapar missförstånd om vilket klädesplagg vi egentligen letar efter när han säger ”den guldiga pyjamasen”.
Men det är ändå en oönskad blick inom vissa yrkeskårer.

Min farmor bar på genen för att endast ha två aktiva tappar i ögat.
Det hade hon i sin tur ärvt från sin far
som ärvt det från sin mor.
Det är en recessiv gen som sitter på x-kromosomen.
Kvinnor blir därför bärare av genen
och männen blir i 50% av fallen bärare av blicken.
Så fortsätter det ner genom generationerna.

Genom min son ser jag nu grönt som guldfärgat.
En oönskad blick gör sig till känna.
En syn på världen från Tornedalen.

Foto: Therése Olsson

Och Om att locka på en Varg

Min mun öppnas.
Ut strömmar ord:

HEVONEN - HÄST - HEST
SUOLA - SALT - SALT
PAPPI- PRÄST - PREST
KAKKI - ALLT - ALT

Jag fattade ingenting.
Allt jag trodde mig veta
låg som spillror framför mina fötter.
All min kunskap gick förlorad.
Alla gränser löstes upp.

DU VARG
DU VARG
KOM INTE HIT!

Vi försökte vårt bästa.
Tämja det som inte tämjas kan.
Tygla det som inte låter sig tyglas.

Vi försökte nämna den vid andra namn:
Gråben,
Varg.

Vi försökte skjuta allihop till döds
men
Vargen Vandrar Vidare
obrydd om människans kval.
Är den svensk eller norsk?
Kanske rent av finsk?

Min mun gapade
och ut strömmade bokstäver
som knoppade av sig och bildade egna ljudkroppar i rummet.

HUKKAHukka betyder varg på meänkieli, men kan också betyda förlust eller ruin.
VARG
ULV

More info

Sara Rönnbäck: Hur man lockar på en Varg

Forhallen, TOU

29. oktober – 1. november 2026

About the author

Sara Rönnbäck (f. 1988, Hammarö) er utdannet med mastergrad fra Statens kunstakademi ved Kunsthøgskolen i Oslo. Hun jobber med prosessorientert kunst i skjæringspunktet mellom skulptur, installasjon, tekst og performance.

All articles by Sara Rönnbäck