Interview: Klas Eriksson & Power Ekroth

Jeg ble invitert for noen år siden til å ha studiobesøk hos noen Stavanger-kunstnere og traff da blant annet Elin, og jeg var forbi prosjektrommet. Noen måneder senere spurte Elin om jeg hadde lyst til å kuratere noe der, uten stort budsjett og jeg sa selvfølgelig: ja! Jeg er kurator fordi jeg er interessert i kunst og det å lage kunstutstillinger. Erfaringsmessig så er det uten tvil mye mer morsomt å jobbe med kunstnerdrevne steder eller prosjektrom, da de ofte har større respekt og forståelse for det kunstneriske arbeidet enn institusjoner som ofte bare drukner i sin egen Kafka-lignende administrasjonsprosess. Mye av den administrasjonen som institusjonene drukner i er vanskelig å komme rundt naturligvis, men det betyr ofte dessverre at det blir en avstand til selve kunsten som blir vanskelig å bygge bro over. Så til sist handler det om kunstnerisk frihet, og om muligheten for å kunne eksperimentere, noe som stadig vekk forhandles bort ved de større utstillingene på grunn av at man er redd. Redd for å tråkke i salaten, redd for å støte politikere eller andre støttespillere, redd for å miste besøkende – redd for å miste penger. Da har kunsten tapt. Derfor er det mye mer interessant å jobbe med noen som kanskje ikke har penger eller store spatiøse spaces, men som gir deg frihet! Frihet til å tenke, eksperimentere, og ro til å utvikle uten krav til besøkstall.

Jeg kuraterte en utstilling i Skien, på Telemark Kunstnersenter som het High on Low-Life hvor Klas var en av fem kunstnere. Han laget et midlertidig arbeid som het LOLERZ (+ +) på fasaden av TKS som ligger i en gammel bankbygning midt i sentrum. Arbeidet var en respons delvis på at kunstsenteret lå i Norges Bank-bygget, men også på at utstillingen vår hadde et forferdelig dårlig budsjett (25.000,- all in all), og at kunst og penger alltid har en inflammert relasjon. Arbeidet ble heftig diskutert i ukene som fulgte åpningen på sosiale medier og kanskje framfor alt i lokalavisen, samt på TV. Mange syntes det var stygt og noe pøbleri, mens andre støttet det kraftig. Kommunen, som allerede hadde gitt tillatelse, ville at det skulle vaskes bort umiddelbart, men siden vi jo hadde alle tillatelsene så fikk det stå ut utstillingstiden. Det var mange som hadde meninger, til og med Norges kunnskapsminister skrev et innlegg i lokalavisen – et innlegg hvor han mente at kunsten burde nærme seg folket, bygge på håndverkstradisjon og ikke være stygg. Det var naturligvis veldig enkelt å respondere på noe så... teit. Men med alt dette fokuset på Klas, som av mange ble ganske misforstått, og av andre ble hyllet som en helt, ble det naturlig å tenke på en type fortsettelse med Klas. Utstillingen High on Low-Life handlet om mange ting og var fokusert på en gruppe kunstnere, og Klas hadde en liten del av utstillingen. Nå får han mulighet å ”breie seg ut” litt mer, og faktisk fokusere mer på en helhetspresentasjon av sine ting. Det føltes også som om det fantes et trang til å få vise en større del av Klas sine arbeider som følger en klar linje, også for å få frem en større kontekst av hans arbeider. Gjennom året har vi også jobbet sammen med hans fanzine, Reptilhjärnan, hvor han lar én redaktør av gangen ta seg av å produsere hvert nummer. Jeg var redaktør for ”Norge-nummeret” hvor vi blant annet har samlet en hel del av avis-skriveriene, og også fortsettelsen på en kritikk vi fikk av Kjetil Røed i Billedkunst. Og Klas har tenkt mye på Stavanger og dets kontekst som oljeby for eksempel. Så ting har bygget seg opp gjennom året.

Det här blir min första solopresentation i Norge. Mitt konstnärsskap har nog mer eller mindre alltid karaktäriserats av att typ osäkra självklarheter eller uppblåsta sanningar. Snarare än kritik mot nåt eller att visa på nånslags orättvisa eller moral, har jag nog valt att kommentera och gestalta min samtid utifrån en sådan idévärld, det finns inga sanningar och livet är meningslöst på ett bra sätt . En rädsla förutsätter ett slags intresse och kanske till och med en attraktion till det man är rädd för, där tänker jag att LOLERZ (++) är en direkt bidragande orsak till en sådan reflektion. Den totala symbiosen av rädsla, kaos och kontroll som följde utifrån det gestaltandet eller kommenterandet var mindblowing. Jag tänker att utställningen i Stavanger inte har ett givet tema, men att jag kommer presentera platspecifika verk såväl som verk gjorda i min ateljé utifrån ovanstående idévärld. Jag har aldrig varit i Stavanger. PE: Det er jo et solo-show, så tematikken er egentlig KLAS ERIKSSON. Alt han lager, uansett hvor sprikete det kan tenkes å se ut (maleri, performance, veggmaleri, installasjon etc.) så har alt det én eneste ting felles, og det er at alt sammen kommer fra Klas sitt univers. Mange av de tingene som vises i Stavanger er enten laget direkte for Normanns, eller så er de adaptert for Stavanger, så det meste er stedsspesifikt. Hvis man kan si at det har en tematikk, så handler det om et møte mellom Klas, som er så svensk at han ikke alltid forstår når nordmenn snakker norsk med ham, og Norge rent generelt (fordommer og stereotypier, og reell erfaring) og Stavanger spesifikt.

Verken med färgad rök är hämtade utifrån en idé om ett kontextbyte, ut från fotbollsarenan och in i staden kan man säga. Jag försöker reducera ner allting till färg och form för att sedan skapa nya läsningar och frågeställningar. Det givna sätts ur spel och försvinner ibland helt under några minuter för att sedan återgå till det normala, utan att det finns några spår kvar av att det skett när det väl är över. Samtliga verk i den här serien (sen 2007) tar plats i offentliga rummet och är svåra att få några raka svar på vad det egentligen var som skedde, det finns någon idé om att man får lita på sina egna erfarenheter för att på nåt sätt skapa sig en uppfattning, vissa tycker det är vackert andra hemskt. Visst finns det en annonsering utifrån en konstkontext att det ska ske, men offentlighetens intresse för samtidskonst är om man slår ut det på populationen där det aktuella verket sker inte överväldigande. Så verken fungerar även utanför den givna kontexten i någon mening.

Vid varje verk har jag ett antal fotografer som är anlitade. Jag väljer noggrannt ut platser utifrån vilka vinklar och så vidare jag vill ha bilderna. Dessa väljer jag sedan hur jag vill presentera, då de är bestämda utifrån en idé som ska funka oavsett performancets idé, så kan de användas i en mer fristående kontext som rena och oberoende konstverk. Sjävla performancen brukar ofta ha en kollektiv karaktär varför jag filmar den utifrån en statisk vinkel för att på renast möjliga sätt skapa en rättvis dokumentation av det som sker. Den publicerar jag senare på Youtube för att deltagarna lätt ska kunna se sin medverkan, detta är dock den rena dokumentationen något som jag är noga med att belysa, det är inget videoverk eller konstverk i den meningen. Stillbilderna har en annan karaktär och syfte i det hela.

Ja det kommer vara i samklang med Stavanger som stad och mitt konstnärliga praktik. Färgval och plats samspelar i performancen och verket har arbetstiteln «Oilers». Jag är inte ännu helt klar med titeln men det kommer presenteras i samband med utställningen.

Vi har en fin ”flow” sammen, hvor jeg håper Klas føler seg ganske fri, og jeg som forsøker å henge med. :) KE: Instämmer helt med Power, vi har ett fint «flow» och en förståelse för varandras roller, det funkar bra att samarbeta, och vi har jävligt kul!